Ekebergrestauranten, Olso.
 

                
 
 
 
 
 
 

Introduktion

Ekebergrestauranten står som modernitetens första brohuvud i Norden där den moderna arkitekturens spann når fram till Landskrona konsthall, uppförd 1963. Markerat moderna byggnader som samtiden har uppenbara problem att hantera. Ekebergrestauranten drevs som dansrestaurant fram till slutet av 1990-talet, strax därefter satte stadsantikvarien stopp för ett försök att privatisera byggnaden. Därefter har dödläge och tilltagande förfall behärskat situationen. Landskrona konsthall har efter debuten som utställningspaviljong för industriell fromgivning huvudsakligen disponerats av de lokala konstföreningarna, byggnaden har som symbol för konst med stort K fungerat som ett slags kvalitetsgarant och tillika försäljningsargument. Under en period gjorde byggnaden tjänst som daghem. Konstföreningarnas närvaro speglar väl den politiskt motiverade kulturuppfattning som Landskrona antog under sent 1960-tal, som betonade att deltagande och spridande av kultur bäst sker genom amatörverksamhet, en uppfattning som därefter inte ser ut att ha ifrågasatts tillräckligt energiskt.

Mike Bode blev inviterad till att delta i UKS biennalen, med vernissage 1/9 2001. Bode kom under ett besök i Oslo att intressera sig för Ekebergrestauranten, uppförd för det delvis kommunalt ägda Folkerestauranter A/S av Lars Backer 1929, året före "Stockholmsutställningen" som brukar uppfattas som modernismens genombrott Norden. Byggnaden var på många sätt epokgörande. Den var det första byggnad som tillämpade gjutformsteknik med en konstruktion som baserades på moduler. Dess placering på Ekeberg understryker dess symboliska betydelse, direkt ovanför Bjørvikas industrier och överblickande den innersta delen av Oslofjorden och är synlig från överraskande många punkter i den skålformade centrala staden.

Efter ett misslyckat försök av ett fastighetsbolags direktör att göra om byggnaden till privatbostad fortsätter Ekebergrestauranten, trots, eller kanske just genom sitt nuvarande förfall att, som en klar spegel på ett sopberg, på en gång reflektera samtiden och 1920-talets vision av en annan värld, byggd på ett samhällskontrakt som bekräftades över en öl och en matbit ovanför Bjørvikas skorstenar. Ett samhälle där samarbete skulle ersätta polarisering. Idag ligger kanyler och kondomer spridda runt byggnaden.

Vårt intresse är dock inte så mycket arkitekturen i sig som den möjlighet den ger att avläsa samhällsutvecklingen. Vi försöker frilägga de sociala kontrakt och utopier som historien vid varje tidpunkt försöker komma ikapp och inkarnera, strömmarna av förhoppningar, meningsöverskott och överförd betydelse som inlästes i och formades av varje vrå av dessa byggnader, medvetet eller medförstått, och vi lämnar dessa indicier att jämföras med vår samtid. Vi föreställer oss en möjlig föreningen av de objektiva fenomen obduktionen frilägger och våra emotionellt och intuitivt vägledda band till tid, kontext och lokala förhållanden i en sammansatt och komplex väv som ändå bär med sig en potentiellt övergripande, men slutligen poetisk, visualisering. Genom detta uppstår en ömsesidighet och reciprocitet som ger våra undersökningar en strukturell likhet med de undersökta objekten.
 

 
 

När det gäller Ekebergrestauranten är det först och främst utsikten som fascinerat oss: Bjørvika. Byggnaden fungerar som en spegel för i viken nedanför. Backer kallar i originalritningarna huset "Den nye tid" och det saknar inte relevans att detta vanskliga första försök att införa modernistisk arkitektur i Norden är en ölservering i andra klass och en trappa upp en första klass restaurant. Moderniteten, industrialismen och massamhället, kom i Norden att introduceras ? tänk på den stora restaurangen på Stockholmsutställningen två år senare ? som en signal för en social och ekonomisk skördetid, när Europa i börskraschens spår såg de första tydliga tecknen på en världsomfattande katastrof. Den ryska revolutionen orsakade stor oro i väst och demokratin kom att ta ett kvalitativt steg framåt för att svara upp mot hotet från de kommunistiska rörelserna. Ekebergsrestauranten kritiserades i pressen för att vara en judisk och kommunistinspirerad inspirerad infiltration, det vill säga, att den tog för lite hänsyn till den nationalromantiska och klassicistiska stilen. Men restauranten stod redan från första början över all kritik, genom sin stora och breda popularitet.

Vi har på arkitekturmuseet funnit fotografier av Wilse som dokumenterade byggnader i Oslo under slutet av 1920- början av 1930-talen. Några är tagna från Ekebergrestaurantens stora altan, med kameran vänd mot Bjørvika. Skorstenarnas antal, diset som sveper in båtarna vid kaj och lokomotiven på spårområdet anger viken som en aktiv industri- och handelszon, en fanbärare för den modernitet som försökte förena storskalig industrialism med massans logik. 

I Oslo är skillnaden markant mellan den västra, rikare delen och den östra, invandrartäta och fattigare delen av huvudstaden. Gränsen går vid Oslo S och Akersälvens utlopp i fjorden. Den långa och ödsliga gata som förbinder köpcentren vid centralstationen med Gamlebyen är ett ingenmansland bortom vilket invandrar- och arbetarstaden breder ut sig. Husen på östkanten har inte sällan undermålig standard och befolkningen har en förväntad medellivslängd som är 10 år kortare än i staden mer välmående delar. 

Denna vår togs beslut om att bygga en ny stadsdel i Bjørvika efter den ekonomiska modell som hämtats från Aker Brygge. Det vinnande och inhemska förslaget i den internationella tävlingen lägger vikt vid arkitektoniska detaljer men släpper området fritt att exploateras genom privata initiativ. Stadsdelen är till följd av politiska beslut utlagd på finansiellt starka aktörer, vilket till ingens överraskning betyder att fastigheterna kommer att fyllas med den verksamhet och de personer som betalar bäst. Snøhettas operahus ligger som en main venue i blickfånget för sjötrafiken med Sidney och Bilbao som förebild. För Lars Backer var framtiden den samtid han försökte formulera ett alternativ till. 

SS/MB
 
 
 
 

 
 
 
 

 
 
 

Ekebergrestauranten, Olso.
Sätta sin lit till en byggnad 
ur UKS Forum 1/2 2001
 

Efter det att byantikvaren stoppat ett försök att privatisera en offentlig byggnad är dörrarna till ett av Nordens äldsta exempel på funktionalism, Ekebergrestauranten, stängda. Nedsänkt i sitt förfall fortsätter den, en spegel på ett sopberg, att på en gång reflektera samtiden och visionen av en annan värld, byggd på ett samhällskontrakt som bekräftades över en öl och en matbit ovanför Bjørvikas skorstenar. Ett samhälle där nationellt samarbete ersätter polarisering. Stadens ljuden når upp till restauranten. Fabriksvisslor, ånglok och ångfartyg övergår successivt genom åren i kroniskt trafikbuller och larmet från entreprenadmaskiner. Bjørvika omvandlas till Oslos nya stadsdel och frågorna restauranten genererar förskjuts från politik till estetik. Var byggnadens arkitekt och produktionsledare Lars Backer före Asplund, Lewerentz och Aalto till funktionalismen i Norden? Är inslaget av art noveau i entréns svängda baldakin och formgjutna kassetter en opassande stilblandning? Är den diskreta gesimsen i dörromfattning och ljuskonsoll och den bruntonade originalfasadens stiliserade Karlavagn alltför traditionalistisk? Byggnaden står färdig 1929. Europa efter första världskriget och den Ryska revolutionen tar sig an uppgiften att omformulera sin politiska och estetiska legitimitet. Bauhaus rektor Walter Gropius och stjärnarkitekten Le Corbusier hotade de styrande med arbetarklassens resning om de inte fick gehör för sina teser om den nya staden och stadsplaneringen. Man förespråkar ett rationellt byggande i en tid med usel bostandard och utbredd fattigdom, en arkitektur som förenar industrialismens produktionsformer och det planerade massamhällets statistiska förutsägbarhet. Backer skriver 10/9 1927 i presentationen av sitt förslag: îVed opbygningen og utformningen er der tatt hensyn til det som er praktisk og rasjoneltî. Men konstnärer och arkitekter föreställer sig också moderniteten som ett kollektivt bruk av överskott och mervärde, såväl det ekonomiska som det estetiska för en bättre värld, i en öppen och sorglös konsumtion: Luxe, calme et volupté. Backer gav sin restaurang det profetiska namnet îDen Nye Tidî. Att undersöka modernismen är att ta arbete som obducent. Tillfrågad om det inte var tungt att ständigt tänka på döden svarade professorn i patologi vid Karolinska institutet i Stockholm, Jovan Rais, att han aldrig tänkte på den, men på spåren av det liv som ledde fram till obduktionsbordet.
 

Modernismen försökte kasta om den traditionella förståelsen av estetiken där konsterna var en passiv receptor i vilken kännaren, ständigt försenad, avläser samhällsklimatet. Konsten skulle övervinna sin isolering och ingripa i tiden med samma precision som den ansågs beskriva den. Detta är förstås avantgardets credo. Konsten är i modernismen det omutliga vittnet till samhällets förändring och konsten kan fasthållas och omvändas till produktiv verksamhet, ett tänkande som återspeglas i dagens utredningar om konst som forskning. De nordiska modernisterna bygger nytt men framför allt talar de i en ny anda för en estetik som ska förena arbetarrörelsens kollektivism och internationalism med den nationella kapitalismens behov. Ekebergrestaurantens terrasser liknar akterdäcket på ett fartyg som lämnar Norges huvudstad bakom sig. Depressionen hade just anlänt, vi är fyra år från det fatala valen i Tyskland och moderniteten älskar fortfarande ingenjören och stadsplaneraren, flygplan, zeppelinare och kryssningsskepp. Den första generationen modernistiska arkitekterna önskade knappast lägga historiens byggande i ruiner. I Norden var den aktiva gruppen nästan alla i medelåldern när de nåddes av funktionalismen och etablerade som nationalromantiker och klassicister. Detta gäller även Backer och är synligt i hans strävan av anpassa byggnaden till plats och kontext. Interiören var enkel och gemytlig, möbler av stålrör och läder saknades helt. Den öppna och genomskinliga planlösningen associerades vid tiden till antika tempel, men öppnade för maskinhallen, det löpande bandet, modulen, massproduktionen. Backer skriver: îBygningen er tenkt utført i betong som i dette tilfelle hvor det er saa faa innervegger og hvor ytterveggene opløses utvilsomt blir det billigste og hensiktsmessigsteî. De byggnader som tillkom i Norden under denna period blev, som en följd av den begränsade ekonomin, estetiska symboler för demokratins optimistiska försök att omformulera sig och behärska de krafter industrialismen släppt fria. Symboler som av eftervärlden behandlas som fetischer: Objekt som döljer en faktisk relation. Backers uppdragsgivare var Folkerestauranter A/S, ett företag med korporativistiska, eller kanske blandekonomiska drag hälftenägt av Oslo kommun och ett bryggeri.
 
 

               

 

Modernistisk konst och arkitektur har tjänat ihop till ett genuint dåligt rykte, den kan inte skiljas från sin egen karikatyr. Lamellhus och stadsplanering med platta centrumbildningar förefaller lika svåra att trivas i idag som när de uppfördes i stor skala under 1960-70-talen. Köpcenter utanför stadskärnorna är däremot populära. Man kan fråga sig varför. Kommersiella centra är uttryck för samma nyttotänkande, med ekonomi som enda jämförelsemodell, som byggnationen av höghusförorter. Vi uppfattar oss som individer, som om vi stod utanför varje gemenskap vi inte själva valt. Sedda ur marknadens globala perspektiv är var och en knappast mer än en partikel i ett anonymt kollektiv av konsumenter. Massproduktionen av byggelement och konsumtionssamhällets beroende av transporter är produkter av industrialismen. Funktionalismen skapade ett estetiskt gränssnitt genom vilket det modern samhällets flöden kunde beskrivas i nya former. Husboxen var till skillnad från den tidens nationalistiska estetik och dagens icke-föreställande och îskulpturalaî arkitektur, exempel på hur man gör en dygd av en nödvändig hushållning. Varför göra funkisen till abjekt som bör undvikas eller fetisch att återinkalla för att lösa samtidens urbana problem? Det är inte arkitekturen, men demokratin som brister. Visst vore det fantastiskt om Boullées monument över Newton hade uppförts i Frankrike, men om man hade att välja mellan Välfärdsutskottets terror och byggda excesser eller demokrati och estetisk konformism? Staden är aldrig mer än sina innevånare. En stad med historiskt värdefulla byggnader fylld av en girig befolkning, vem mer än guideböckernas författare älskar den? Funktionalismen bejakade industrialismen, men såg inte att dess sociala plastik dolde ett potentiellt monster. Därför kan den i efterklokskapens sken framstå som naiv. 
 

Funktionalismen var under en tjugoårsperiod den statsbärande länk mellan industri och massa och en estetik med utopiska programbildningar, men relationen var en tillfällighet. Arkitekten Bruno Taut skriver 1919 i en ton typisk för tidens stämningar: îKonst och folk måste bilda en enhet. Konsten ska inte längre vara en njutning för fåtalet utan lycka och liv för massan. Målet är en förening av konsterna under en storartad byggnadskonst ledningî. Ingen kan någonsin bygga utopin, att tro att det är möjligt är ett kategorimisstag. Utopi får inte förväxlas med ideologi. Utopier existerar som ett överskott i relationen mellan människor, ett mervärde som inte kan investeras, bara tillvaratas i en subtil och mångtydig kultur. Lockelsen att skapa system och anpassa reflexionen efter politiska program tycks ofta oemotståndlig och funktionalismen gjorde systematikerna sällskap. Men det som byggs under ideologiskt beskydd, vänsterorienterat eller högerliberalt, åldras alltid snabbare än människans längtan och föränderliga behov. Idag är det knappast möjligt att utan reservationer föra andras talan, inte ens i nationsfrågor. Valet på en öppen marknad har övertagit ideologiernas plats och politiker talar om väljare som konsumenter av politisk information. Livsstil överskuggar politisk etik. För politiken gäller att det som inte säljer saknar publikt värde och det är således många saker som man inte kan köpa och därmed heller inte tala om. Att fattigdom inte utrotas genom nybyggnation. Att sociala skillnader inte är identiska med ekonomiska skillnader. Att vårt samhälles komplexitet snuddar vid det orörliga, oföränderliga. Lars Backer framstår i egna ord som en försiktig formalist. Ändå kom hans restaurant att gestalta övertygelsen att den moderna staden och det moderna livet är oupplösligt förenat med den industriella revolutionen, att det urbana livets frigörelse från landsbygdens ekonomi och sociala mönster andades fram ur fabrikskorstenarnas rökplymer där nere vid fjordkanten. Därför var det i hans ögon viktigt att flaggan roll tonades ned och hängdes från liggande stång. Därför var det en central uppgift för honom att omforma byggnadsprocessen, att arbeta med formgjuten betong i ett modulsystem. Backer var en budbärare för moderniteten som frigörelse och îlycka och liv för massanî, men byggtekniskt förebådade Backer en industriell apparat där arkitekten bara är den som får mest skäll i ett annars ansiktslöst system. I Ekebergrestaurantens källare står en gränssten kvar som skiljer mellan Kristiania och Aker, framtid och historia.
 

I dagens Bjørvika låg antagligen redan kring år 1000 en tätort, som vid tiden för Olav Kyrre förvandlades till biskopssäte. En föreställning som vi i Norden är bröstfödda med är att staten förkroppsligar den goda viljan. Fyndet av en krigarboning från vikingatidens Birka indikerar något annat: Platsen innanför sina vallar med hantverkare och handelsmän och småfolk och slavar och alla andra var kanske snarare belägrad än beskyddad av kungamakten. Vi talar om en förslagen rövarmakt. Statens legitimitet hänger på dess förmåga att ge beskydd, mot ett privat våld och en privatiserad social, politisk och ekonomisk övermakt. Håller man människor inspärrade med föreställningar om omgivande hot och omedelbar fara uppnås legitimiteten lättare. Nationalstaten och den nationella kapitalismen framställs som effektiva skyddsvallar mot den globala kapitalismen våldsamhet. Befolkningarna rekryteras till att vifta med flaggor med en intensitet som om luften var tät av malariamygg. Men den internationalism som den exekutiva makten lever efter känner inga alternativ, och det finns inga möjligheter att omforma ett system som gjort förändring till sitt paradigm. Det gäller bara att hålla sig framme. När de rika städerna expanderar tas tidigare industrimark till vara. Västvärldens hamnområden bebyggs, de mest stinkande saneras och de mest trafikerade utlokaliseras, närda av en rikedomstillväxt och en överföring från offentligt till privat ägande av aldrig tidigare skådad omfattning. Offentliga miljöer privatiseras utan att byantikvaren finner sig föranledd att ingripa och staden är än en gång ett omringat område, ett krigsbyte, där föreställningar om oföränderlighet och stabilitet som garanterar kapitalet eller nytänkande och modernitet som genererar nytt projiceras på konst och arkitektur. På stadens scen är arkitekten, även om han eller hon framställer sig som de lokala värdena, den smarta teknologins och ekologins försvarare, alltid maktens och det aktiva kapitalets budbärare.
 

Moderniteten bär på stridiga och oförenliga förhoppningar, problem som gång på gång utvecklats till allvarliga kriser och som analyserats och diskuterats under andra halvan av 1900-talet. Efter murens fall har moderniteten och den dialektiska avantgardismen ifrågasatts och förkastas av nyliberala historiker. Kritiken har tilltagit i intensitet, bredd och styrka. Att kallas îmodernistî är ett skällsord som i vissa sammanhang kan jämställas med îterroristî. Modernitetens första löfte var att människan skulle få fullständig kunskap om naturen och sig själv. Detta löfte säljs i samhällsdebatten av den tongivande ekonomismen som naturens och den mänskliga kroppens omvandling till industriella resurser. Dessa kunskaper kan hanteras av ett globaliserat patriarkat som genom marknadens mekanismer bättre än småsinta regeringar och lokala regelverk ser till allas behov. Skillnaderna mellan staters och globala företags byråkratisering, homogenisering och strävan efter monopol är marginella. Modernitetens andra löfte, mänsklighetens frigörelse, förskjuts ständigt från individ- till systemperspektiv, av forskning, tekniska landvinningar och nya konsumentprodukter. Modernitetens estetik är det avantgardistiska hoppets estetik, därför är samtidens värld i ständig tillväxt men utan hopp om förändring en paradox. Två vägar öppnade sig efter nedslaktandet av revolutionen i Paris 1848 som båda bara kan kallas moderna. Charles Baudelaire ville undergräva moderniteten genom att snabba på dess förlopp, genom att var îabsolut modernî. Baudelaires beskrev den frigörande potentialen i den undflyende moderniteten som ett paradis av konstgjord lyx, lugn och lust, motsvarade förslösandets mest tillfälliga och värdiga former. Karl Marx, också han ärkemodernist, var övertygad om att man inte bara kunde men måste skilja mellan ett föremåls och en handlings nytta och dess skenvärde. Om människor ges fulla möjligheter att välja, bortom de rådande villkoren, kommer de att önska djupgående förändringar och de kommer att prioritera den personliga utvecklingen. Medborgarens intresse i staten, nationen, i ansamlandet av rikedom och behärskandet av medmänniskorna skulle vittra bort. Denna optimistiska modernitet tillåter den logiska kullerbyttan att vi för framtidens bästa rekonstruerar det förlorade tillstånd som aldrig existerat, annat än som längtan och brist. Detta liknar den idealistiska och revolutionära estetik som Kant ett halv sekel tidigare ställt sig bakom, och som han, i sina diskussioner om upplysningen och dess effekter, kallade îviljan till revolutionî.
 

Den franske marxistiske sociologen Henri Lefebvre var en nyckelfigurerna i tiden före majhändelserna i Paris 1968. Hans föreläsningar och seminarier var fyllda till bristningsgränsen. En av hans studenter, Manuel Castells, räknas idag som en ledande auktoritet på det globala och kapitalistiska nätverkssamhällets logik. Till hundraårsminnet 1967 av första bandet av Kapitalet utger Lefebvre den relativt korta, kanhända mindre filosofiskt betydande men täta och välformulerade boken îLe droit à la villeî, Staden som rättighet. Det är en text man läser med blandade känslor, eftersom den just genom att vara så aktuell inte bjuder på glädjande läsning! Ett skäl till friskheten är att sociologen undviker att sätta ned foten i en mer handgripligt gestaltad vision; îdet urbanaî skriver Lefebvre, îframhärdar, i ett skingrat och alienerat tillstånd, som frö, som virtualitetî. Ett annat skäl till vitaliteten är att Lefebvre påminner sin läsare om att îrummetî inte är en given neutral och oföränderlig storhet. Rum står inte och väntar på att fyllas av en förhärskande närvaro, det formas kontinuerligt av tänkande och handlingar. I sin generation av utopister försöker Lefebvre formulera en framtida vetenskap om staden där urbaniteten dels är ett sökande efter ett teoretiskt möjligt objekt, och dels en îexperimentell utopiî där det möjliga och infriade ständigt måste bedömas, som han skriver, îgenom studier av dess implikationer och konsekvenser i den fysiska verklighetenî. Lefebvres frågor ? som också är upplysningens, modernitetens och demokratins ? om hur mötet mellan modernitetens utopier och de îsocialt lyckade platsernaî uppstår och hur man igenkänner dem är efter fyrtio år lika öppna och obesvarade som när de först ställdes. Industrialismen ? kvastarna av rök som idag flaggar över länder i tredje världen ? skapar stadens ramar, men ekonomin förklarar inte ensamt urbanitetens dynamik. Genom att läsa Lefebvre kan vi förstå att en stad byggd och artikulerad av marknadskrafterna undergräver det demokratiska projektet, reducerar vårt tänkande om staden och tvingar det urbana att fortsätta singla omkring som ett frö i århundraden av kommande essäer, debatter och konversationerÖ
 

En annan sociolog central för den samtida debatten, Zygmunt Bauman, ger den modlöse avantgardisten tröst genom att kritisera modernitetens förstelnade monism och maktpolitiska centralism, pekar i boken îIntimations of Postmodernityî (1992) ut tre typiskt moderna yrken; trädgårdsmästaren, kirurgen och arkitekten. Den förste såg till att allt som växte i samhällets täppor var till nytta, den andre skar bort all sjukligt ur samhällskroppen och den siste, arkitekten, garanterade att det moderna livet levdes i genomskinliga och homogena rum. På nära håll liknar Ekebergrestauranten ett kadaver på en elefantkyrkogård. En invändigt demolerad, slocknad estetisk storhet, ett utifrån förspikat socialt program omgivet av använda kondomer och sprutnålar. Parallellerna till det moderna konstbegreppets etiskt grundade föreställningar om individens frihet, dess långa expansiva fas och slutliga förfall till konformism är många, men det är först i efterkrigstiden som modernismens estetik, omvandlat till ett ekonomiskt program med en kastrerad politiska agenda, som det heter, slår igenom. I Pier Paolo Pasolinis, Michelangelo Antonionis och Jean-Luc Godards filmer från 1960-talet försöker de nyinflyttade människorna från landsbygden orientera sig i sina ohämmat växande förorter. Berättelser och personer rör sig längs oinvigda trafiksystem och ändlösa landskap av sandtag och grävskopor utan att upptäcka annat än passerade reminiscenser och baksidor. Modernismens återkomst anpassades till ett amerikanskt systemtänkande där alla gemensamma visioner som inte innebär överskottets privatisering betecknades som en fara för demokratin. Demokratin gjordes till en privatsak. Situationen är komplex. Det är lättare att förhålla sig till en solitär som Ekebergrestauranten än till postmoderna excesser och new urbanism, med sitt nu-börjar-vi-om-på-nytt hyckleri. Men 1990-talets vilja till stadsförtätning är positiv liksom småskaligheten, men vart tar de ombyggda kvarterens innevånare vägen? I Mathieu Kassovits film îLa Haineî (Hatet) från 1995, jagas mer eller mindre missanpassade, språklösa och utstötta ungdomar genom Paris invandrartäta förorter, gator och transportsystem. Gruppen filmen följer tycks leva i en avskuren krigszon, med polisen som operativ ockupationsmakt, snarare än i ett samhälle. Utan pengar och utan skolgång lyckas de inte öppna en enda av det etablerade samhällets dörrar. De pekar på ett hycklande, segregerat och våldsbenäget samhälle men är själva ett symptom fixerade som de är vid ett funnet polisvapen. De rum de lever i, rör sig genom och föreställer sig är lika torftiga som homogena. Kassovits närmar sig de osynliga och oberörbara.
 

          
 

     
 

 
 

Kritiken av de nordiska folkhemmens normerande, reglerande och smått paranoida sidor intensifierades under 1980-talets konservativa strömkantring. Idag återinstallerar nybyggandet ett klassamhälle. Argumenten för det privata ägandet av bostäder och införandet av marknadshyror är närmast identiska med de som hördes i Frankrike efter 1848 års revolution. Som en buffert mot den sociala oron uppmuntrades småfolket att använda boendet som sparform. Genom att binda den största delen av sina tillgängliga medel i tak över huvudet, argumenterades det, skulle folket fostras till goda samhällsmedborgare som alltid tänker på närmaste amortering. Studenter och idealister demonstrerar mot bristen på demokratiskt inflytande över de oöverskådliga förändringar som präglar vår tid. De hårdast drabbade; äldre, invandrare, ekonomiskt svaga, sitter stilla. Parollen som föresvävar sommarens Bo01-utställning i Malmö, en svensk stad beryktad för sina segregerade förorter, kan tolkas som: Aldrig mer ett tråkigt hus! Luxuösa kvarter med havsutsikt för den rika minoriteten är trevligare att promenera förbi än ett olönsamt byggande för flyktingar och egendomslösa. Men de som propagerar för resursernas fördelning till de bäst ställda i stadsbildens eller estetikens namn har aldrig föreställt sig att de själva, deras barn och vänner ? undantaget en förlupen tankes rysning ? skulle bo en förort. Den stad som byggs idag beskyddar inte de utsatta men är en maskin som cementerar det socialt, ekonomiskt och politiskt dominerande samhällets normer och värderingar. Den progressiva politiken är illa ute. De demokratiska beslutsprocesserna är inte finmaskiga nog för de närmast berörda men betraktas ändå som hinder för en optimal utveckling. Höjden av politiskt ansvar och handlingskraft visas vid kontraktsfördelning. Individualisering och globalisering har gjort behovet av ett nytt och generellt samhällskontrakt kommit i otakt med utvecklingen och framstår som om inte omöjligt så otänkbart. Törs någon säga: Jag vet vad som är bra för oss alla?
 

Missnöjet med modernitetens svikna frihetslöften vilar tungt på konst och byggnader som framstått som maktens utvalda. När Ekebergrestauranten var ny sken den av investeringarnas glättighet och den strålade i ensamhet från sin klippa som mönster och förebild. I Lund, en sydsvensk stad som pryder sig med sina gamla fastigheter är 60% byggda under förra århundradet. I Oslo är den siffran högre. Därför fastnar våra blickar på klungor av undanskuffade trähus och därför framstår de som åtråvärda garanter för ett värdigt liv. Tänk då på en stad huvudsakligen bestående av trånga, kalla och opraktiska kåkar. Eller en stad med väldiga men îosynligaî förorter. I Wilses fotografier från Ekebergrestauranten av Bjørvika ser vi den nye tid, modernitetens värld som alltid är i otakt med sig själv. Snøhetta vann tävlingen om operahuset, men de långsiktiga frågorna om följderna av en monolitisk och självbespeglande kulturdominans och, som ett näraliggande exempel, operakonstens roll i samtiden är tabubelagd och drunknar med lätthet i det dagliga kriget om resurser. I Holland har dock en debatt förts om det rimliga att skattemedel i så hög grad utpekar eurocentriska kulturuttryck som nationellt giltiga när stora delar av befolkningen har en annan bakgrund. Privat finansierat måste skiljas från offentligt. Det privata kan stödja vilka kulturformer som helst, så länge det lockar rätt kunder. Offentligt finansierade kultursatsningar kan inte motiveras lika lättvindigt. Det är klart att varje land i trivialitetens namn med biennaler och stora arrangemang önskar locka den köpstarka publik som med eller utan kryssningsskepp kulturturistar runt världen. Hur mycket svårare är det inte att känna stolthet för och ta del av det îfrämmandeî och îavvikandeî som finns där mitt framför ögonen, på hemmaplan, på den egna bakgården? Vänd på teaterkikaren!
 

Under hundra år av social utveckling har rörmokeriet gått framåt, men det rumsliga avståndet mellan samhällets sociala grupper har bevarats. Enligt en konservativ tanke måste skillnaden (tio år) i förväntad medellivslängd mellan Øst- och Vestkanta i Oslo bevaras, annars finns det inte tillräcklig drivkraft bland underprivilegierade att komma sig upp eller motiverande rädsla bland de välsituerade för att falla ner. När barnen kommer flyttar den universitetsutbildade medelklassen ut och undviker de invandrartäta stadsdelarnas sämre skolor. Oslo är en stad kluven längs industrialiseringens äldsta gräns, Akerselva. Övervinnandet, som också är den aktiva minnesförlusten, av den arbetarklasstämpel som trycks in i stadens östra delar är ett gemensamt projekt för såväl borgerliga som socialdemokratiska aktörer. Därför framstår den nya stadsdelen i Bjørvika som ett försök att omkoda Oslos östkant, liksom de människor som lever där. I klartext: En lika omfattande som obönhörlig ekonomisk rensning. När professionella och ekonomiska nätverk får prioritet över social lojalitet i en byggd kontext betyder detta brutalitet mot de äldre, som tvingas flytta med överdödlighet som följd och mot invandrare och andra politiskt och makroekonomiskt svaga grupper som hamnar i händerna på de rådande sociala systemen. Gentrifieringen av Oslofjordens östra kustlinje har påbörjats. Ännu hörs svaga röster som vill förlägga operan till Vestbanen, men det är ett utslag av en konservatism som inte känner sitt eget bästa. Debatten om Bjørvika handlar om fel saker. Man diskuterar byggnadernas skala och detaljer, om man inte kunde öka antalet innevånare i stadsdelen och försjunker i arkitektoniska kvaliteter och finansiella. Detta är inte oviktigt. Backers Ekebergrestaurant vände sitt ansikte till Bjørvika för att på klippan symbolisera den värld som hade allt att vinna på att överge den nationella romantiken för internationalism. Moderniteten erbjuder idag lika lite som på 1920-talet en nationell gemenskap eller en nationell agenda. Moderniteten är ett globalt projekt. Att skrämma med omvärlden, som är vanligt inte bara i Norge, leder bara till en tillväxt av förträngningar och hyckleri. I ena änden välfärd och europeisk festivalkultur, i den andra flyktingar och 14 timmars arbetsdag. När ett ansikte ska modelleras på Bjørvikas kranium vänder man sig till kulturen. Det blir ett medeltidsmuseum och en opera. Det kan väl inte vara fel?
 

Lefebvre föreställde sig det urbana som spontana möten mellan människor som simultant omformulerar och omformar stadens rum. Fyrtio år senare med synliga byggda förändringar men med bibehållna strukturer återstår blott en hög böcker, några luggslitna pamfletter, filmer och konstnärliga uppslag, alla värda att beakta, lätta att ironisera över men omöjliga att leva efter. Med ett ord: Torra utopier. Utan den obduktionens dissekerande reduceras konst och arkitektur till de estetiska konventionernas historia och man glömmer lätt sammanstrålandet som är dess etiska kärna, att sprida ljus över den okända människans ansikte. Nyckeln är kanhända begreppet konsumtion. När författaren George Bataille på 1920-talet formulerade ett angrepp på nyttobegreppet hävdade han att livet förflackas om inte människan får tillgång till rus, slöseri och det erotiskt laddade offret. Denna insikt lyser ur väggarna på Ekebergrestauranten som var könens mötesplats, och är så fortfarande. Backers byggnad tillkom för att hylla den nyttolösa konsumtionen, det tillfälliga mötet, och det berusande ovanperspektivet på industrialismens Bjørvika. En cyklisk och individuell konsumtion, knuten till kroppen, men utförd som en kollektiv akt. Dess produkt var välbefinnande. 
 

Det är inte svårt att motivera den nya stadsdelen med bostadsbristen i Oslo och îbehovetî av ett landmärke och visst ser Snøhettas operahus ut att bli ett vackert uttryck för den arkitektur som på 1980-talet söker sin legitimitet i byggnaden som ett fritt svävande estetiskt eller deleuzianskt fenomen. Men den kan därför inte jämföras med Jørn Utzons opera i Sidney eller Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao. Varför? Dels är världen 1956 och världen 2001 är i grunden olika platser (undantaget de politiska och ekonomiska byråkratier som strävar efter att hylla sig själva genom monumentala byggnader) och dels saknar Oslo konkurens om den nationella prestigen. Vi lever idag i en värld med en aspirerande gränslös kultur. Behovet av bostäder är alltid aktuellt men till skillnad från efterkrigsårens nationella skördetid lever vi i en värld där det är ett uttryck för okunskap eller än värre koloniala attityder att utestänga den samtida urbanitetens diversifierade, mångtydiga och formativa kulturella mönster. De demokratiska besluten reduceras till föreställningar på en estetisk teater, där de borde handla om etiska och ekonomiska vägval. Det etiskt försvarbara byggandet har inget utseende. I Bjørvika byggs en stadsdel för välbeställda. Med operan som galjonsfigur stiger en spiral av ökade markpriser och bostadskostnader mot skyn och denna ekonomiska invasion kommer att ruinera den fina väv av mellankulturella relationer som redan existerar i Oslos heterogena östsida. Den polariserade stadens gränser som Backer försökte bidra till att överkomma med sin restaurant består, de flyttas ut i osynligheten. Lefebvre såg den anonyma industrialiseringen av byggandet som en ockupation av staden som urbanitet. Alltför få demokratiska fakta talar mot den uppfattningen.
 

Staffan Schmidt